Worst part is over.... NOT!
Torsdag... Det har nu gått en vecka sen vi träffades sist. Den här veckan har varit hemsk på många sätt och jag har mått otroligt dåligt. Jag menar, varför skulle jag inte det? Jag fick mitt hjärta krossat, igen... För andra gången av samma person. Så slog det mig igår, att jag är orsaken till att detta har hänt. Det är jag som har gett fler chanser, när en smart person skulle sagt ifrån. Jag borde ha lagt upp en gräns tidigare och sagt ifrån tidigare. Kärleken gör en blind, eller vad brukar man säga. Kärlek och förnuft går inte ihop.
I alla fall, igår när jag kommit till min insikt och gjort det jag behövde göra och sagt det jag behövde säga, så mådde jag lite bättre. Mitt goda humör fortsatte även idag, tills nyligen när en överväldigande känsla kom över mig. Saknaden... I det här fallet har den faktiskt tagit en fysisk form också, i form av en brännande känsla i bröstet. Något jag aldrig upplevt tidigare. Jag föredrog nästan när allt var ett enda kaos.... Då kunde jag inte känna saknaden och allt det här som nu tynger mig. Hela dagen har jag gått runt med ett tryck över bröstet och jag har svårt att andas. Mitt hjärta slår så hårt att det känns som det ska hoppa ur bröstkorgen på mig. Jag trodde inte att man kunde sakna någon så mycket. Och jag trodde verkligen att det värsta var över, men nu inser jag att detta är den värsta delen. Varför ska hjärtesorg göra så ont? När ska det ta slut?
Alla säger att jag måste vara stark och jag antar att de har rätt, men det är verkligen lättare sagt än gjort. Min tatuering i sidan bränner en aning, som för att jävlas lite...
Något som har hållit mig distraherad och som har hjälpt mig en del, är boken Män är från Mars Kvinnor är från Venus. Den har en hel del bra synpunkter och det är väldigt mycket i den som jag kan känna igen mig i. Den har fått mig att förstå bättre och att se saker och ting ur ett annat perspektiv. Alla borde läsa den! Kan inte skada i alla fall...
Hur som helst! Mitt humör går i vågor och jag vet att saknaden kommer växa, desto längre tid det går. Den brännande känslan i bröstet kommer att bli till lågor och jag kommer nog ha fler dåliga dagar än bra, inom den närmsta framtiden. Dessutom är mina tankar upptagna hela tiden pga att han springer runt och runt där inne. Jag börjar få lite mental yrsel....
Kan någon berätta för mig hur jag slipper saknaden?
Michelle