Sömnlös natt
I natt har jag inte sovit mycket. Jag somnade med honom i tanken och vaknar mitt i natten flera gånger, för att jag tänker på honom. Min hjärna får inte vila någon gång, den är på högvarv hela tiden.
Så nu vaknar jag och tänker på det här:
Vårt förhållande tog fart väldigt snabbt. En dejt och vi var fast. Jag ångrar det inte, absolut inte! Det har aldrig känts som det gick för fort för oss, men nu tänker jag... Om vi skulle få en chans till, skulle jag vilja börja om. Börja på ny kula så att säga. Visst, vi känner varandra i princip ut och in, men det har alltid känts för mig som om jag känt honom halva livet. Hur som helst! Min point är, att jag skulle ta det långsammare den här gången. Jag skulle vilja gå ut på dejter och lära känna honom igen, innan vi tar steget längre. Jag skulle vilja göra det rätt den här gången. Vi skulle inte bo tillsammans och vi skulle få känna den där spänningen att inte veta om det kommer bli vi eller inte. Man skulle kanske bli nykär igen och man skulle sitta hemma och längta något otroligt efter varandra. Det skulle vara som man var tonåring igen och hade någon på G. Man skulle vara upptagen med att tänka på den andra hela tiden och hoppa till varje gång telefonen eller datorn plingade. Vi hoppade över den här delen, så den skulle vara helt ny för oss. Andra har kunnat börja om igen... Varför skulle inte vi kunna göra det? Det här var vad jag tänkte på... Det borde väl vara möjligt, eller hur?
Efter det här började jag tänka på allt vi planerat att göra, men aldrig gjort. Till exempel har vi aldrig varit ute på klubb tillsammans. Vad är det?! Det är något jag verkligen vill göra. Det här låter nog helt konstigt, men det är något med att vara i den miljön, dricka och bli lite småfull och att dansa så tätt ihop, som är speciellt och blir väldigt intensivt när man är ett par. Man släpper alla hämningar och man vågar ta för sig mer och visa mer av sig själv. Sen är det bara så roligt!
Jaja... Alla dessa tankar och fantasier. Hur länge ska man orka vänta på att få veta om de blir sanna eller inte? Tiden är nog det värsta som finns och den är allas fiende. Den har nog inga vänner.
Något annat jag kom att tänka på är varför förhållanden ska vara så kämpiga och jobbiga. Jag förstår att allt är lite kämpigt, men DAMN! Jag tror nog förhållanden tar priset. När jag har läst i boken jag pratade om tidigare, så har jag börjat fundera en hel del. Man kan inte gå sin väg när allt börjar kännas jobbigt. Män har en närhetscykel som gör att när de känner att de uppnått sin gräns för närhet, så börjar de dra sig undan för att de får ett behov av att vara för sig själva och känna sig självständiga ett tag. När de sen har uppnått den känslan kommer de att återvända till sin partner för att de är nu redo för närhet och vill ha den och vill känna sig älskad igen. De män som inte vet om detta får lätt panik när de känner på det här viset och tror att det betyder att det inte finns känslor kvar och det enda är att göra slut. De kvinnor som inte vet av det här får också panik och tror något är fel när deras man börjar vara frånvarande och dra sig undan. Det leder i sin tur till att hon springer efter honom för att ta reda på vad som är fel. Det förvärrar bara saken och det gör så han drar sig längre bort och det tar längre tid innan han kommer tillbaka. När jag läste detta tänkte jag direkt att detta är något jag varit med om tidigare. Det var ungefär detta som hände förra gången och hör och häpna han kom tillbaka efter att han fått vara ensam ett tag. Nu säger jag inte att detta är samma visa igen, men det finns likheter mellan den första gången och nu. Igen det här med tid... Nu vet jag att han behöver tid, men det är så jobbigt att vänta. Man blir vansinnig och kommer på en massa egna dumma svar som man tror att han kommer säga och då gör man sig själv helt nervig och man får panik. Jag kan omöjligt veta vad han tänker och vad han kommer säga, så det vore mycket lättare för mig om jag bara slutade göra mig själv panikslagen.
Michelle