....
Jag har nu legat och funderat i flera dagar på vad som har hänt. Jag har pratat om det med mina nära och kära, om och om igen. Det hjälper inte... Det dyker bara upp ännu fler frågor, frågor som jag inte får något svar på. Jag känner mig övergiven. Det är så jag känner. Jag blev övergiven när jag behövde stöd som mest. Han gick sin väg när allt jag hade behövt från honom var att han hade hållit mig i sin famn och kysst mig i pannan. Jag var där för honom när han mådde dåligt och höll om honom, men när jag behöver honom, så blir jag sviken istället.
Jag hade precis börjat må bättre och börjat känna att mitt liv var på väg åt rätt håll igen. Jag började få tillbaka lusten och orken till att göra saker. Jag började känna mig mer hemma och hade bestämt mig för att börja ha ett mer aktivt socialt umgänge och det kändes bra. Jag kände att jag ville vara mer positiv och le mer, inte bara för min skull utan även för honom. Glädjen för små saker började komma tillbaka. Jag hade nått botten och hade börjat ta mig uppåt igen. Jag kunde se ljuset i slutet av tunneln och jag kände mig lyckligare och mer positiv. Så plötsligt är det som han tar tag i mina fötter och PANG, drog ner mig i botten igen.
Han övergav mig när jag behövde honom som mest...
Jag vill bara påpeka detta!
Det känns hemskt att känna såhär, för jag vet att han inte är så elak och hjärtlös och jag anklagar honom inte för något. Allt jag gör är att skriva av mig om hur jag känner och tänker, för att det lättar på min smärta en aning, för stunden.
Michelle